Jag blev inte det minsta förvånad över hur perfekt de välputsade svarta skorna passade ihop med den tunga orientaliska mattan som prydde ekparketten. Även den kritstrecksrandiga kostymen var ett klockrent komplement till de tunga kristallkronorna och de guldkantade tavlorna. En perfekt matchning. Gammalt och anrikt. Tryggt. Det är egentligen inte så märkligt att Erik Penser passar så bra på Erik Penser Bankaktiebolag. För om en man inte passar in på sin egen bank, vart ska han då ta vägen?
Erik lutar sig tillbaka i en av fåtöljerna inne på sitt kontor. I bakgrunden hänger en jättelik oljemålning av en tjur, bredvid den står en uppstoppad björn. Erik är ingen konventionell man och det är inte heller hans bank. Jag frågar Erik om han själv ser sig som en excentriker, men det vill han inte påstå.
- Jag som tycker att jag är mer normal än de flesta! Du är inte den första som säger att jag är excentrisk, jag har hört det förr och blir lika förvånad varje gång, skrattar han till.
Skolan var ingen höjdpunkt i Eriks liv. Med sämst betyg i klassen blev det ofta bakläxa och sommarskola.
- Jag tyckte att det var förskräckligt, men jag lyckades faktiskt ta studenten till slut. Fast det var ett och ett halvt år efter mina kamrater, då var jag tjugo. Med mina mediokra betyg kunde jag sedan antingen läsa teologi eller juridik, och präst ville jag inte bli!
Efter fem terminer på juristlinjen i Lund hade Erik bara klarat av en kurs i bokföring.
- Jag klarade inte ens första provet, Jöken tror jag att det heter idag. Jag trivdes inte alls på universitetet, min uppväxt präglades av att jag var dålig i skolan och för det hade jag dåligt samvete. Jag skämdes för att mina föräldrar hade en son som var oduglig.
Totalt värdelös var dock inte skolan berättar Erik med ett brett leende på läpparna. Det var nämligen där han träffade sin fru Lillemor.
Det var inte förrän 1965 Erik hamnade rätt för första gången. Första gången av många, kan det tilläggas. Han började på fondavdelningen på Handelsbanken i Malmö och en viktig uppgift var att handla med aktier. Intresset för aktier hade sina rötter hemifrån, båda föräldrarna var väldigt intresserade och Erik började själv tidigt att visa intresse. Jag frågar Erik om han tror att det var annorlunda förr, om det var lättare att få en fot in i finansbranschen utan en traditionell utbildning.
- Tiderna har förändrats, men jag tror säkert att man kan komma in i branschen ändå. Vändpunkten i mitt liv var när jag kom till Stockholm 1967. Jag skrev ett brev till Kjell Hägglöf, som ägde Bankirfirman Hägglöf. Jag ville bli courtagemäklare och han sa att jag gärna fick komma och hälsa på honom. Jag åkte upp till Stockholm och han anställde mig direkt.
Hur kommer det sig tror du?
- Jag tror att det var för att jag var välklädd. Vit skjorta, slips, snygg kostym och välborstade skor. Jag tror att det avgjorde. Välputsade skor är viktigare än man tror!
Skulle du rentav säga att det är det viktigaste?
- Det kanske inte är det viktigaste men det är väldigt viktigt. Han tittade inte ens på mina betyg. Jag har ingen aning om han ens kollade upp mina referenser från Handelsbanken. När man säger ”du lär dig inte för skolan utan för livet” så är det helt fel. Det är klart att du läser för skolan. Mycket av det man lär sig för livet får man från jobbet. Självklart lär man sig massor av saker, men det är nog inte avgörande för din karriär. Vett och etikett, sunt förnuft och disciplin är det absolut viktigaste.
Disciplin?
- Det är att man inte ibland tappar garden och gör något dumt. Det gäller på alla områden, disciplin är alltid viktigt. Om du är trader på en bank och ökar riskerna för att ta igen en förlust, då går det alltid åt skogen! Disciplin gäller även äktenskap, har du ingått i ett äktenskap har du skrivit på ett kontrakt, som innebär att du inte ska runt och prassla. Vad det gäller äktenskapet har jag aldrig prasslat.
Jag har läst att du avstod från alkohol i 20 år. Handlar det om disciplin?
- Nej, det handlar om att när jag var sjutton år så blev jag spritförgiftad. Bara doften av whisky sitter fortfarande i mina näsborrar, jag skulle inte klara av att ta ett glas idag. Jag dricker aldrig alkohol om vi inte har gäster. Jag tror att det har varit en viktig ingrediens i min karriär. Jag var aldrig bakfull. Jag gjorde heller aldrig bort mig genom att vara berusad någon kväll.
Erik lutar sig tillbaka och drar pillemariskt på mungiporna.
- Jag ska faktiskt berätta en sak för dig. Under de här tjugo åren gjorde jag två undantag. Jag ska bikta mig, disciplinen brast nämligen två gånger. Omdömet sa att jag var tvungen. En av gångerna minns jag speciellt. Det var i slutet på sjuttiotalet och jag hade fått en middagsinbjudan från Industriarbetarförbundet, ett LO förbund. Där satt då ett tjugotal LO-killar som ville bjuda mig på snaps. Det var dock ingen vanlig snaps, det var ett vinglas fyllt med brännvin. Dom ville förmodligen kolla om jag var karl.
Var du det?
- Jag var det. Jag kunde inte säga att jag var nykterist, inte till dem. Jag hoppas att du inte är arg på mig för det? frågar Erik med glimten i ögat.
Jag försäkrar honom om att det är helt okej, och vi delar ett skratt som till och med får den uppstoppade björnen att le lite grann.
Efter mäklarjobben på bland annat Handelsbanken och Hägglöfs började Erik få ett allt större inflytande i svenskt näringsliv. Med stora ägarandelar i bland annat Bofors och KemaNobel lades grunderna till hans väldiga imperium, ett imperium som skulle bli det första av två.
- På den tiden var jag intresserad av att komma först. Jag var en tävlingsmänniska då.
Mina mediokra studieresultat har säkerligen påverkat mig. Jag har alltid i hela mitt liv haft ett akademiskt komplex. Det har jag fortfarande. Jag var misslyckad. Det är klart att det har påverkat mig. Jag tyckte att det var riktigt roligt att visa att jag kunde klara mig själv.
Erik tittar fundersamt upp i taket och kommer fram till att mycket nog berodde på att han ville visa att han kunde klara sig trots att han inte gått den konventionella vägen.
- Det var nog ett sätt att visa att bristen på studieresultat inte innebär att man inte kan klara sig ändå. Kanske ville jag visa mina föräldrar att jag dög i alla fall. Alla var förvånade över att det gick bra för mig, kanske till och med min hustru.
Skillnaderna i svenskt näringsliv jämfört med förr är märkbara. Erik berättar att det tidigare var mer sfärstyrt, att ens efternamn hade stor betydelse. Han refererar till en bok skriven på sextiotalet som handlade om de mest inflytelserika familjerna på den tiden. Med skorrande ”r” listar han några av namnen.
- Malmros, Broström, Kempe, Trygger, Swartz… Det har varit en enorm omsättning på kapitalister, så det har kommit till nya. Det är väldigt imponerande att världens rikaste man, Ingvar Kamprad, startade från grunden under en generation.
Är Kamprad en förebild för dig?
- Man måste beundra en person som under sin livstid kommer från ingenting och sedan blir världens rikaste man. En förebild är han dock inte.
Erik tittar upp och skrattar lite försiktigt.
- Ingvar har en profil som är väldigt annorlunda från min egen, jag tror inte att han bryr sig lika mycket om välborstade skor som jag gör.
Pensers imperium växte sig stort med ett rasande tempo och hans inflytande i näringslivet likaså. 1987 arbetade drygt sextiotusen personer i företag kontrollerade av Erik. Ett av engagemangen låg i ett företag som hette Finans AB Gamlestaden, ett företag som lånade ut pengar till fastighetsspekulation. Då de flesta brukar nöja sig och dra sig tillbaka tågade Erik Penser på med ett outtröttligt driv.
- Jag tror säkert att det är något fel på mig. Jag var beredd att ta jättelika risker utan att det störde min nattsömn. Jag tror att många är rädda för att ta risker. Stör ditt risktagande din nattsömn ska du inte göra det. Nattsömnen är det viktigaste man har.
Det högbelånade Gamlestaden skapade problem för Erik när fastighetsmarknaden i Sverige totalkollapsade 1991. Huvudsaklig långivare var Nordbanken som krävde omedelbar återbetalning av sina lån. Erik förlorade då sina bolag till banken. Efter en utdragen rättsprocess fick han dock tillbaka sitt bolag Yggdrasil, dock utan industrigruppen. Trots motgången började Erik snabbt på ny kula och hade nya projekt på gång bara ett par dagar senare.
- Tittar man bakåt och blir bitter, då gör man livet komplicerat för sig. Så det är helt ointressant. Jag tror att det var några dagar då jag var lite nedstämd, men det var inte många dagar. Det var en intressant period i mitt liv. Jag hade en sådan enorm energi. Tänk vad jag jobbade de månaderna efteråt. Jag stämde Nordbanken, första gången vann jag, andra förlorade jag. Det var bara att kavla upp ärmarna och börja jobba igen.
Erik sätter sig tillrätta i sin fåtölj och den fundersamma blicken byts snabbt ut mot ett litet leende. Han berättar att det allra viktigaste för honom var att hans fru och barn tyckte om honom, att deras syn på honom inte hade förändrats. Relationen med resten av banksverige beskriver han som god och sneglar mot ett av mötesrummen längre bort i en av bankens korridorer.
- Jag har ett mötesrum där ett hundratal förstasidor av ”Veckans Affärer” är upphängda. Alla på omslagen är mina vänner. Visserligen är många i himmelen, men det är mitt nätverk.
Erik fortsätter att blicka tillbaka på bra affärer han gjort hittills och resonerar om vad huvudingrediensen är till att göra en riktigt bra affär.
- Tur är ingen oviktig ingrediens. Timing är också väldigt väsentligt.
Just timingen spelade en oerhört viktig roll i det som Erik själv benämner som sin allra bästa affär de senaste tjugo åren. Under slutet av 90-talet blev ett par svenska traders ledda av Pär Sandå oense med Mats Qviberg när HQ skulle starta upp sin tradingverksamhet. Erik såg möjligheten och slog till direkt. Tillsammans skapade de Pan Capital, ett litet svenskt företag som håller på med så kallad flash-trading. Det hela bygger på förprogrammerade algoritmer som i ett rasande tempo skannar av marknaden efter ojämnheter. Många, blixtsnabba affärer – världen över. En vanlig dag gör bolaget runt trehundratusen unika affärer och omsätter ibland lika mycket som Stockholmsbörsen.
- Pär Sandå var bekymrad över att de nya ägarna på Öresund la sig i hans idéer. Så kom han till mig och vi satt i detta rum och åt tre middagar. Efter det var vi överens om att vi skulle börja arbeta tillsammans. Pär är en extremt begåvad och trevlig person. Han berättade om tradingen, och han gjorde det på ett sådant trevligt sätt att det var klart att jag satsade på honom. Och så blev det en framgång, en osannolik framgång, vi skrev faktiskt ett papper med anvisningar och riktlinjer för hur vårt samarbete skulle utformas. Men det pappret har vi aldrig behövt ta fram.
Investeringen i Pan Capital var en viktig grundplåt i Erik Penser Bankaktiebolag och avkastningen har lett till att banken kunnat spela aggressivt och nyanställa när andra tar det försiktigt. Erik berättar att han idag främst fokuserar på sin bank och så jordbruket då, förstås. Sedan trettiofyra år tillbaka bor han i England och lär vara en av landets största spannmålsproducenter, något han själv påstår skänker en enorm livskvalité.
- Jag promenerar på mina marker varje dag. Jag går gärna långa rundor och ser vad som händer. Jag går alltid själv. Jag tänker på massor med saker, inte bara lantbruk och den finansiella världen. Att vara markägare och bonde är fantastiskt, jag är oerhört nöjd med det. Jag tror också att matpriser kommer att gå upp i framtiden, så det är en bra investering.
Väggarna på mötesrummen på den lilla banken på Biblioteksgatan i Stockholm är belamrade av massvis med olika samlingar, allt från sedlar och frimärken till sparbössor och aktiebrev. Det är några av Eriks många samlingar.
- Jag har en samlargen. Jag slänger inget, jag slänger till och med motvilligt dagstidningar! utbrister han.
Det ryktas om att Erik brukar fråga personer han träffar för första gången vad de samlar på. Han bekräftar ryktet och ser väldigt konfunderad ut.
- Det stämmer. Jag menar att alla samlar på någonting. Men så är det inte! Det finns faktiskt de som inte samlar på någonting över huvudtaget, vilket jag tycker är helt ofattbart!
Erik lyfter upp det senaste numret av Reversen som jag gett honom i början av intervjun och jag passar på att fråga honom om han skulle rekommendera studenter att göra som han själv gjort – att gå sin egen väg.
- Om man har sin väg utstakad från början så är skolan mycket lite viktig. Om du vet exakt vad du ska göra, om du har en idé, så tappar du tempo på att gå i skolan. Samtidigt är det få som vet det när de är tjugo år. Jag tror att jag har läst att de flesta Nobelpristagares upptäckter görs före trettio års ålder. Det är ganska intressant. Idéer kommer tidigt. Förmodligen är hjärnan mest uppfinningsrik i unga år.
Hur ser framtiden ut för Erik själv då? Finns det några planer på att börja dra sig tillbaka? Så fort jag ställt frågan rycker Erik till och tittar allvarligt på den uppstoppade björnen i hörnet.
- Ja, jag tänkte faktiskt pensionera mig om tjugosju år, då fyller jag nittiofem.
Leo Sydow
