Fredrik Wikingsson växte upp i Sundsvall där han också, vid tjugo års ålder, började läsa på journalisthögskolan. Han hade inga planer på att jobba med tv eller radio, utan tyckte bara det var kul att skriva.
– Det värsta de visste var studenter som kom dit för att de tyckte det var kul att skriva, de ville ha nyhetsjägare.
Gå hem i partykläderna
Fredrik beskriver utbildningsåren som en tid när han formades mycket och till stor del blev den han är idag. Under första ett och ett halvt åren hade han dock en fruktansvärd prestationsångest, och han pluggade extremt mycket.
– Det var ren ångest, verkligen hemskt!
Enligt Fredrik stod journalistlinjen mitt emellan den riktigt studentikosa overallsvärlden och den helt vardagslivsanpassade andra världen. Hälften i hans klass ville ha overaller och kunna alla snapsvisor, medan den andra hälften var helt ointresserade. Fredrik förklarar att han tillhörde dem som inte var så ”overalliga” av sig.
Trots prestationsångesten tycker han att skolan förde med sig många trevliga saker, till exempel en ny bekantskapskrets av kompisar som bodde i stan.
- Innan jag började plugga så åkte jag alltid hem efter jag hade varit ute och festat. Nu kunde jag sova över hos kompisar som bodde i studentrum, eller börja sova över hos kvinnor. Det var helt magiskt. Jag började knulla också. Det är ju många som gör det, men det var väldigt roligt. Gå hem från någon bekant i gryningen med partykläderna på… fantastiskt!
Fredrik hade, innan skolan började, haft förhoppningar om hur studentlivet skulle vara – att han skulle få nya vänner, kunna sova över i stan eller bara umgås över en fika. Även tjejerna tog ett rejält kliv in i hans liv.
- Jag låg absolut inte mycket ska jag inte säga, men det hände i alla fall. Tillräckligt att jag skulle ha hoppet att ”det här är mitt liv”.
Under studietiden fick han praktik på Aftonbladet där han också blev erbjuden fast jobb, och det var just på Aftonbladet som historien om Filip och Fredrik tog sin början.
Roadtrip genom USA
Det var sommaren 1996 som Fredrik och Filip träffades. De blev kompisar, och när hösten kom och Fredrik slutade på Aftonbladet för att frilansa fortsatte de att umgås. När Filip och Fredrik i Sommar i P1 2007 berättar om sin USA-roadtrip, ges känslan att det var då de lärde känna varandra på riktigt.
– Det var en gemensam vän, TV4-reporten Anders Pihlblad, som föreslog att vi tre skulle åka till USA. Men i USA-pratet framgår det inte att han var med, det skulle bli för krångligt med referat till honom hela tiden.
De tre journalisterna bilade genom den amerikanska södern, från New York till Los Angeles, och roadtripen är något som Fredrik lovordar.
– Jag rekommenderar alla att göra en sådan resa! Höjdpunkten var att se New York för första gången, jag hade romantiserat det så mycket innan.
Något år senare fick Fredrik chansen att göra tv-debut – i ett program lång ifrån vad vi är vana att se honom i.
– Jag gjorde ett inhopp som reporter i TV4s travprogram Vinnare. Jag var väldigt intresserad av trav när jag var ung och någon redaktör på programmet hade hört om det genom gemensamma vänner. Problemet var att jag vid den tiden hade tappat travintresset helt, och då skulle jag försöka väcka upp det och låtsas att jag var med på noterna.
Han poängterar, med traven som exempel, att vad man än gör i livet är det viktigt att veta sin kontext. Vad som är rätt att göra i en situation, och vad är fel.
– Man måste vara väldigt trygg i att veta precis vad man gör och varför, annars syns det ut. Jag visste inte alls vad jag gjorde och jag fick sparken efter tre veckor.
Flopp i Hello Sydney
Efter Fredriks misslyckade travrapporterande blev han och Filip kontaktade av Renée Nyberg som behövde hjälp med research och manus till en talkshow på Kanal5.
– Vi var ju längst ner på skalan, men jag övertalade Filip att säga upp sig från Aftonbladet och så började vi jobba med det.
Killarna fortsatte sedan med att göra research för sexualupplysningsprogrammet Fråga Olle, och började samtidigt skriva ett veckobrev under pseudonymerna ”Jörgen & Johnny”, som skickades ut till prenumeranter.
– Det var vi mer lämpade för, vi kunde skriva lite halvkul och skvallrigt om branschen.
Det var många som uppmärksammade Filip och Fredriks underhållande brev, och de fick chansen att vara med i SVTs OS-satsning Hello Sydney.
- Det blev en flopp det också, vi var jättedåliga! Vi visste inte vad vår roll skulle vara, vi hade inte konstruerat det själva utan det var någon som sa att vi skulle sitta där och chatta med tittarna. Men folk skrev bara att vi var så dåliga. Det har tagit oss många år att hitta våra roller, man får räkna med att gå på lite puffar.
Det riktiga genombrottet kom 2002 i programmet Ursäkta röran (Vi bygger om), som sedan har följts av succéprogrammen High Chaparall, 100 Höjdare, Grattis Världen, Ett herrans liv, Boston Tea Party, Söndagsparty med Filip & Fredrik, Vem kan slå Filip & Fredrik och nu årets dejtingprogram Lite Sällskap. Utöver tv har paret har också sänt en del radio, samt skrivit böckerna Två nötcreme och en Moviebox, Så tar du ut din lön i Choklad, 100 höjdare och Tårtgeneralen.
Saknar Filip
Filip bor sedan drygt ett år tillbaka i Los Angeles där han jobbar med produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn på den amerikanska marknaden. Duon ska inte spela in något nytt förrän i januari, och Fredrik säger att han saknar Filip mycket.
- Vi pratar nästan varje dag och jag ska hälsa på honom senare i höst. Vi gör faktiskt en amerikansk radioshow varje fredagsmorgon svensk tid – han sitter i en studio i LA, jag sitter i min källare och så har vi en tekniker i New York.
Programmet sänds i en stor kanal som via satellitradio går ut över USA och Kanada. Folk ringer in från hela USA och pratar, och Fredrik jämför programmet med Ring i P1.
– Vi får knappt betalt för det, men det är fantastisk kul! Det är ju roligare när Filip sitter bredvid såklart, men det kan också vara bra att inte vara tillsammans hela tiden. Man kan få en nytändning när man väl ses då, lite som att bli nykär, säger Fredrik.
Många tittare, och lyssnare, har säkert märkt att paret ofta fyller i varandras meningar och ibland ger intrycket av att tänka exakt likadant.
– Vi är väldigt lika, jag kan verkligen häpna ibland. Det sker ofta att vi kan börja prata samtidigt och sedan kan jag låta Filip prata för jag vet vad det kommer att handla om.
Utöver sina egna program har killarna medverkat i bland annat På Spåret där de visat prov på mycket god allmänbildning – något som Fredrik till hälften håller med om.
- Jag är inte allmänbildad, Filip är det. Jag blir ofta imponerad av honom. Jag är ganska usel, det är knappt att jag kan partiledarna i Sverige. Nu kanske, efter valet, men om du hade frågat mig för ett halvår sedan vad Folkpartiets ledare heter så…
I På Spåret är det enligt Fredrik hans roll att lyssna på ledtrådarna och gissa på årtal.
- Jag vågar rycka i nödbromsen och chansa efter ledtrådarna, medan Filip är mer att han vill fundera. Han är fenomenal på vissa grejer och jag är hopplös… men jag är nördigare. Jag kan mycket om film och musik och sådant, mer än Filip, men det är förmodligen nyttigare att kunna det han kan.
Gillar överraskningar
Som tv-tittare får man ofta känslan av att mycket i Filip och Fredriks program baseras på galna idéer. Fredrik tycker inte att det är så, och säger att de pratar mycket om att tänka innanför boxen och att ha en grundidé att hela tiden utgå från.
- Det värsta som finns är att tänka utanför boxen. Det är frestande att tro att man ska göra det, men det bästa är att ha en grundidé som är ganska enkel och tydlig. Sedan kan vi tillåta oss att gå banans innanför ramen.
Fredrik tar ett exempel från Lite Sällskap när han och Filip skulle träffa en av deltagarnas föräldrar. De var roligt utklädda när de råkade åka fel och trodde att de träffade deltagarens pappa.
– Där står mannen med en diabetessjuk hund i armarna och det är totalt kaos. Så visar det sig att det inte är hans pappa utan någon helt random snubbe som inte ens undrar varför vi är där med konstiga kläder på oss. Det hade ju inte alls med handlingen att göra, men det är fortfarande inom ramen.
– Eller som i Boston Tea Party – vi är nyfikna på grejer och framför oss sitter det fem experter. Det kan sticka iväg åt konstiga inslag, men vi måste alltid återkomma till utgångsläget. Idéerna är väldigt enkla. Och hälften är stöld från andra program.
På frågan om vilket som varit det roligaste ögonblicket under alla inspelningar, svarar Fredrik att han och Filip tycker väldigt mycket om att bli överraskade i bild. De var alltid oförberedda när de skulle åka ut och träffa udda figurer i programmet 100 Höjdare, och det ville de också vara.
- Man tror att man ska få vara med om en grej, men så blir det inte så. Då kan man välja att försöka styra tillbaka till det som bestämts innan, men det blir ofta mycket bättre att våga följa med. Man måste ha ögonen öppna för vad verkligheten har att bjuda på.
Fredrik tittar aldrig på gamla grejer som han gjort, med undantag för ett inslag när han och Filip blev extremt överraskade.
- Vi skulle träffa en man i 100 Höjdare, Golge, som var bodybuilder och 77 år gammal. Det lät ju inte så crazy, men vi åkte dit. Och så visar det sig att han är fruktansvärt kåt och pilsk. Det var så oväntat och jag började skratta helt hysteriskt!
Svåra gränsdragningar
100 Höjdare var enligt Fredrik väldigt rolig att göra, och är på ett sätt den programserie som han kanske är mest nöjd med.
- Men det är också svåra gränsdragningar och mycket hänsynstagande. En del av personerna som vi träffade var mentalt sjuka och en del var väldigt alkoholiserade. Det var slitsamt, vi kunde träffa fyra människor på en dag och alla hade så mycket problem att vi inte kunde använda materialet.
Att både han och Filip kommer från journalistiken tror han är en fördel eftersom det finns en nyfikenhet och en vana att ställa frågor.
– Så den serien tycker jag bäst representerar vad vi är bra på – att vi har varit lyhörda. En del programledare, de sämsta, är ju mer som skådisar och bara styr skeppet framåt. Vi är lite mer nyfikna och vill ta reda på grejer.
Fredrik upplever inte att han har gått över gränsen någon gång, men säger att de kanske chansar ibland, för att se hur det blir. Om något då känns väldigt provokativt så klipps det bort.
- Jag tycker aldrig att jag har gått över min gräns. Men alla är olika, det finns ju lika många gränser som det finns människor. Jag kan stå för allt. Däremot kan jag inte stå för att vissa program bara är så otroligt dåliga.
Killarna träffar och har träffat många olika sorters människor under inspelningarna, och vissa har Fredrik blivit lite mer fäst vid än andra.
- Ingvar Hägg blev jag riktigt förtjust i, och en kille vid namn Edvin Jonsson som sminkade sig. Edvin hade vi mycket kontakt med och vi gick faktiskt på hans begravning, han dog för något år sedan. Sten Taxi var en annan favorit, säger Fredrik med ett leende.
Mycket fest och bra respons
Det har ofta varit mycket alkohol med i programmen, och det är något som Fredrik själv ser som en svaghet.
- Ja, jag vet. Vi super inte så mycket i Lite Sällskap, men i Grattis Världen tror jag att vi var fulla i fyra av tio avsnitt, vilket jag ser som en sjuk svaghet. Det har varit något sådant i varje serie, i Boston Tea Party testade vi till exempel att vara fulla på jobbet. Men så är ju livet också, och man har ju svinkul när man är full!
Det blir en hel del öl även efter inspelningarna.
- När vi spelar in Boston Tea Party sitter vi i en studio och gör två program på en dag, efteråt är man helt slut och åker hem till familjen för att lägga barnen. Vid inspelningen av Lite Sällskap däremot, bor alla tillsammans i fyra dagar. Vi är färdiga klockan elva på kvällen, det är fotboll och då hinkar man i sig fyra-fem öl. Det är ganska dekadent, men man kanske vill återgå till studentlivet på ett sätt. Ingen öl smakar så gott som efter en inspelning!
Många har följt Filip och Fredriks program genom åren, men tittarsiffermässigt är det enligt Fredrik inget program som kommer i närheten av Vem kan slå Filip och Fredrik. Detta är han dock inte helt nöjd med, eftersom det inte riktigt känns som hans och Filips program. Det är ett tyskt format och en annan programledare.
- Vi gör det för att Kanal5 vill att vi ska göra det. Det är kul att spela in för att det är spektakel och det är inte jobbigt för oss, men vi ser inte det som vårt program.
Lite Sällskap har fått en enorm respons, trots att det inte haft hälften så många tittare – något som Fredrik tror att tiden, klockan 22 på en måndag, kan ha haft inverkat på.
- Jag tror att folk tycker det är lite mer hjärta i det än i andra program. I Boston Tea Party kan det vara tokiga och roliga diskussioner, men jag kan inte påstå att det är hjärta med i det. Lite Sällskap kan både vara dråpligt kul men ändå kanske ge lite tårar i ögonen, avslutar Fredrik.
Vad är det bästa med Filip?
Han är den roligaste person jag känner till. Dessutom är han en bra bit kortare än jag.
Om du skulle beskriva honom med tre ord, vilka skulle det vara?
Kortare än jag.
Och vilka ord tror du han skulle beskriva dig med?
“Smartare än jag.” För att han förutom allt annat är en mycket receptiv man.
Vad gör du om tio år? Är du och Filip fortfarande ett team då?
Jag hoppas i SANNING att jag och Filip på ett sätt eller annat fortfarande är fastkedjade i varandras sinnen. Kanske skriver vi lite fler böcker då. Det vore inte dumt.
Vem är egentligen Filip och vem är Fredrik?
Jag tycker verkligen inte att det är konstigt att folk inte kan hålla isär oss, men en väldigt bra minnesregel att Fredrik är ett längre namn och jag är en längre person. Jag mötte någon av Björn och Benny en dag och då slog det mig att om personen skulle fråga om jag visste om han var Björn eller Benny, så skulle jag säga nej. Det är ju hemskt. Så jag kräver inte av någon att hålla koll på vem som är Filip och vem som är Fredrik.
Vad gör dig glad?
- Förutom alla självklara saker, som att mina döttrar av någon anledning sitter och leker ihop en timme medan pappa diskret kan köra ner näsan i en bok, säger Fredrik ironiskt, förutom det så skrattar jag nästan bara när jag blir överraskad. Jag var ute och körde bil för några veckor sedan, och så plötsligt när jag stannar vid ett rödljus vid Odenplan ser jag en indisk man med indiskt utseende och stort, vitt krulligt hår som balanserar en ölburk på huvudet medan han pratar med sin kompis. Jag har verkligen noll förväntningar på att skratta och så ser jag honom och garvar mycket mer åt det än vad jag skulle garva åt en ståuppkomiker. Jag skattar mycket mer vid oväntade saker än vid en sketch där jag vet att avsikten är att jag ska skratta. Jag älskar de där små överraskningarna, jag älskar de verkligen!
Linda Cederquist
