- Qìng dai wo qù Shàngh?i shìbóhuì! hann jag ropa medan jag slängde mig in i taxibilens baksäte.
- Kör mig till världsutställningen tack!
Föraren fnissade lite för sig själv. Att det var en lao wai, en utlänning, som hade försökt sig på att prata hans språk, rådde det ingen som helst tvekan om. Han tryckte gasen i botten, och begav sig ut i Shanghais myllrande morgontrafik med ett brett leende på läpparna. Att Shanghai var värdstad för Expo 2010 var svårt att missa, med en enorm budget och ett spektakulärt resultat.
Storlek har betydelse
Kina har helt klart tagit över rollen från USA som det land som till fullast lever efter mantrat ”more is more”. Stort är bra i Kina, och världsutställningen var inget undantag. Ett område med en yta två gånger större än Monaco användes för att bygga en hel stad – mitt i centrum. Storlek har betydelse, och storlek kostar. Notan för utställningen i Japan (Aichi) år 2005 som var tre miljarder yuan, bleknar rejält när det avslöjades att Kina satsat över hundra gånger mer på sin utställning. Uppslutningen var stor, 192 länder och 50 internationella organisationer byggde upp paviljonger på området.
Sedan konceptet världsutställning introducerades i London 1851 har det varit ett forum för en uppsjö av olika händelser och innovationer. Utställningarna har fungerat som en form av kraftmätning där länder fått spänna sina muskler genom att visa upp sin senaste teknologi. De olika värdstäderna har i sin tur försökt toppa den senaste utställningen för att på ett eller annat sätt hamna i historieböckerna. Den ätbara glasstruten, Eiffeltornet och Pariserhjulet är alla produkter av denna härliga konkurrens.
Nordkorea underhåller
Storleken, utformandet och temat på de olika paviljongerna på utställningen i Shanghai var varierande. Föga förvånande var Kinas paviljong, med sina 63 meter, kronan på verket då den var tre gånger högre än alla andra. Andra paviljonger lyckades dock utmärka sig i vimlet: Schweiz lät besökarna prova att åka sittlift genom ett alplandskap, Kamerun bjöd på färgsprakande modevisning, Nya Zeelands Maorikrigare lärde ut sin heliga krigsdans, Storbritannien hade byggt världens största gråa maskros och Argentina berättade vilket land som egentligen var bäst i världen på att spela fotboll. Det mest komiska inslaget på utställningen var Nordkoreas paviljong som med temat ”paradise for people” försökte övertyga besökarna om dess ståtlighet och excellens. Med en interiör som såg ut som en blandning mellan första kojan på landet och farmors lägenhet, blev dock få övertygade.
Innovativa Sverige
Sverige deltog självklart också på utställningen. Utanför paviljongen köade ivrigt såväl vuxna som barn för att få rida på en stor dalahäst eller titta på breakdance varvat med cirkuskonster. Inne i paviljongen präglades interiören av temat ”spirit of innovation”. I en utställning designad och utformad av bland andra den svenska PR-byrån Springtime, visades besökarna hur Sveriges innovativa kultur har format ett kreativt, hållbart och internationellt betydelsefullt samhälle. Även företag var representerade i paviljongen – med utsikt över hela utställningen sippades drinkar i en bar sponsrad av Absolut Vodka. Räckte inte det kunde besökarna åka rutschkana, en attraktion som alla åldrar uppskattade – trots den halvtimmelånga kön.
Hållbarheten kritiserad
Årets världsutställning har fått mycket kritik världen över. Många har ifrågasatt det paradoxala i att bygga upp en hel stad under temat[LC1] ”Better city, better life”, som sex månader senare ska rivas. Det enda som kommer finnas kvar efter den stora tillställningen är Kinas paviljong, resten ska säljas eller användas för andra ändamål i olika kinesiska städer. Förhoppningsvis kommer världsutställningen dock ändå att förbättra staden långsiktigt i och med de satsningar på bland annat förbättrad infrastruktur som gjorts. Tack vare att världens blickar riktas mot Shanghai agerar förhoppningsvis världsutställningen katalysator i Shanghais väg mot hållbarhet, precis som OS gjorde för Peking år 2008.
Ingen pyjamas i Shanghai
Huruvida världsutställningen är ett aktuellt koncept i dagens globaliserade värld, där allt fler har tillgång till internet, har diskuterats. Årets utställning var dock inte främst ett forum för internationellt affärsutbyte, utan snarare en chans för kineser att möta den värld de i rasande takt håller på att bli en viktig del av. Med tanke på att många kineser aldrig lämnar landet under sin livstid, var det med stor nyfikenhet som de anlände från landets alla hörn och kanter. I skrivande stund har drygt 67 miljoner personer besökt utställningen, de allra flesta kineser. Hysterin och restriktionerna som världsutställningen inneburit har dock börjat gå många Shanghaibor på nerverna. Flertalet har uttryckt att de känner sig belägrade av regeringen i Peking, då mycket av stadens kultur blivit inskränkt. Restriktioner mot Shanghaidialekten, stadens gatumat och möjligheten att bära pyjamas offentligt har skapat mycket lokal pessimism.
Alla fester har sitt slut
Just nu packas utställningen ihop, utlänningarna åker hem och paviljongerna monteras ner. Det enorma utrymmet ska byggas om och åter bli en del av staden. Den kolossala satsningen och den stora hypen gav frukt och skapade en fantastisk tillställning där hela världen spirade under dessa sex månader i Mittens rike. Världsutställningar i framtiden kommer få svårt att toppa Expo 2010 – det var förmodligen den sista i denna skala. Men trots att festen är över är hungern långt ifrån mättad. Shanghai och hela Kina gnistrar av energi. Kina har fått möta världen på riktigt, och världen har fått ett smakprov av vad som komma skall.
Leo Sydow
